Guds soldat - Kapitel 1 - Del 1

Guds soldat
Kapitel 1 - Flodlid
Del 1
Mulasnorna var gamla och ovilliga. Vagnen var tungt lastad och det gick trogt uppfor. De bada
kvinnorna fick turas om att skjuta pa baktill medan de lat spoet vina over djurens ryggar. Bagge tva
var langa, kladda i morka smutsflackade klanningar och vita hucklen, med samma brunkrulliga har,
samma notfargade ogon, samma smala ansikten med hoga pannor, som gjorda for att rynkas. Den
yngre ganglig och langbent, med hy som annu var flickaktigt slat. Den aldre senig och farad,
gammal nog att vara hennes mor. Hud som tunt lader spant over knotor och muskler. Ett ansikte
som intet rojde. En kropp som hardats och spakts likt jarnet i smedjans eld. Det var en kropp som
skapt for detta land - deras land, Guds heliga land, det evigt olyckliga Jorgala.
En betraktare hade tagit dem for mor och dotter, men de var inte av samma blod. Den aldre hade
manga namn, men det hon burit langst var Rahala. Flickan hade ocksa ett nytt namn, men hon var
fodd Ashenath, och det var under detta namn hon skulle komma att do.
Vagen slingrade sig fram och tillbaka pa sluttningen mellan tallarna. Den var nylagd och jamn,
med sma diken pa var sida, och Ashenath tackade hogt Jor for detta. Pa detta svarade Rahala att Jor
inte hade nagot med vagen att gora, att den var de otrogna cordovernas verk och att dessa forvisso
ovetandes tjanat Jors syften nar de byggt den, pa sa vis att den nu underlattade de trognas fard, men
att den alltjamt var ett verktyg med vilket de otrogna spred sin ondska over landet. Darefter talade
de inte mer.
Nar de kommit upp pa askronet stannade de till och sag ut over landet. Framfor dem glesnade
traden, landskapet oppnade upp sig och sluttade flackt ned mot den brungra slatten. Har och var
bland de vinterplojda akrarna och vissna betesangarna fanns gronbrungraa strak av skogsmark, allt
tatare och brantare i vaster tills de overgick i obruten obygd upp mot hoglandet. Osterut sag de
Grarvatns graa kil tranga fram mot nordvast - och vid dess spets, dar floden tog vid, lag pa vastra
sidan ett gytter av hus och skjul och bodar, som tatnade nere vid strandkanten: Flodlid.
Tunna rokslojor gled over taken. Ute pa sjon lag batar i sma klungor. En palissad omslot
bebyggelsen i en ojamn halvmane, med andarna i en gles palkrans pa den langgrunda stranden. I

---

kopingens bortre utkant skot bryggor ut i vattnet, och dar lag pramar och sma enmastare fortojda. Pa
vagen upp fran dalen kom en marschkolonn mot dem, bara myror pa langt hall, men anda harifran
sag de platblank, och langst fram ett vitt och rott baner.
Solen lyste bakom dem, men graa skyar kom vallande osterifran, och molnskuggan rann
langsamt in over sjon. De kunde ana gass pa vagorna. Nagra av batarna styrde redan mot land.
"Det ser ut att bli regn," sade Ashenath.
Pa vagnen lag deras tunga, graa mantlar, och nu tog de pa sig dem. Rahala snartade till med
spoet over mulasnornas ryggar och de borjade rulla nedfor sluttningen. Snart blaste det, men regnet
kom forst med cordoverna.
I god tid styrde de in vagnen sa nara vagkanten det gick, och sedan vantade de pa att soldaterna
skulle passera. De kom pa tva led, fortfarande raka och tata som pa exercisplanen, for deras marsch
hade just borjat. En av mulasnorna hojde huvudet och betraktade dem nar de passerade, som om den
inspekterade truppen. Cordoverna sjong under marschen, en vemodig melodi, som Ashenath hort
manga ganger nu. De sjong om att de var langt fran Cordovien, i dodens fjarran land dar ingen nad
fanns. De sjong om att slass for sina frander dar hemma, om att fa leva en dag till om sa bara for att
an mer kunna hedra sitt fosterland, om att fa resa hem till den valsignade jorden vaster om havet,
landet utan synd och utan skuld.
Baneret var annu inte nedtyngt av regnet, blasten slet i det och den cordovska flamman lyste rod
mot den snovita bakgrunden. I taten, bredvid fanbararen, gick fanriken. Hans blick var riktad
nagonstans i fjarran, som om han i tanken redan fardats langt darifran, och han varken sag eller
halsade pa jorgalerna. Bakom honom kom resten av hans fana, rote efter rote, man och kvinnor i
Falkgardets grona och gula vapenrockar, lite rultiga av den tjocka vadderingen under brynjorna,
insvepta i grona kappor. Vissa med spjut vilande mot axlarna, andra med svard och skoldar. Deras
slutna ansikten lag halvdolda under kittelhattar och hjalmar, deras huvuden latt bojda som i andakt
infor de piskande dropparna.
En rote veteraner ur Ulvgardet skar tvart av mot det grona, med sina smutsbruna skinnplagg och
laderrustningar. De holl ingen takt, de gick i glesa led och de sjong inte. Deras pilbagar var noga
insvepta i tygfodral, for att skydda mot regnet. Ingen av dem tycktes bara farre an tva knivar - i
baltet, i stovelskaftet, under armen eller pa ryggen - och annu fler var sakert dolda under lager av
nott lader och surt ylle. I deras svartade ansikten lyste ogonen vita, men regnet hade redan borjat

---

rita bleka hudstrimmor over deras arriga kinder och pannor. De var aldre, i Rahalas alder, och flera
av mannen bland dem hade kala hjassor eller grasprangda skagg. Medan ulvarna gick forbi
betraktade de jorgalerna med tomma blickar, varderade dem, avfardade dem, en efter en. Den sista
av dem var en kvinna, lite yngre an de andra, och det var kanske darfor som Ashenath forsokte mota
hennes blick. Hon angrade sig genast. Vad hade de skadat, dessa doda mordogon?
Langst bak kom en rote skyttar med armborst over axlarna och kogren fulla med skaktor,
lattrustade och hjalmlosa, slatkindade ungdomar, knappast aldre an Ashenath sjalv. De pendlade
med armarna och tog spanstiga marschsteg, och de sjong for full hals. En av pojkarna log brett mot
henne nar de passerade. Hon tittade bort, besvarad av uppmarksamheten, men nagonstans ocksa
upplivad av deras kackhet. Nar de passerat vande hon sig efter dem och sag dem forsvinna uppfor
vagen.
"Na?" sade Rahala. Ashenath var beredd.
"Fyrtiosju, allt som allt."
"Fyrtionio," sade Rahala och tittade pa henne.
Ashenath bet sig i kinden. Hon tvekade ett tag.
"Nej, fyrtiosju. En stark fana. Fyra falkrotar, och sa en ulvrote som forstarkning."
Rahalas mungipor rorde sig omarkligt uppat.
"Bra. Och vilket forband?"
"Andra fanan, tredje fanikan, sjatte brigaden. Jag sag det pa baneret."
"Befalhavare?"
"Jag minns inte."
"Du har inte glomt, du vet bara inte. Jag vet inte heller. Men aven sadan information ar nyttig.
Lagg alltid sant pa minnet om du far hora det."
De fick fart pa mulasnorna och fortsatte.

---