Guds soldat - Kapitel 1 - Del 5

Guds soldat
Kapitel 1 - Flodlid
Del 5
Medan de vantade pa att Yegul och de andra skulle komma tillbaka, satt Ashenath vid en
fonsterglugg bredvid porten och tittade ut i regnet. Det borjade skymma darute, och hon sag fa
manniskor passera utanfor oppningen i vallen. Ett par fiskare med sma knippen av blankande
oringar i handerna, en kurir i uniform som jaktade fram, en krumryggd gubbe med kapp. Rahala
hade gatt ut till stallet igen for att se om mulasnorna. Shoshanna satt med halvslutna ogon under en
filt vid den falnande elden, och Ashenath kunde inte avgora om hon var vaken. Jishanna kom in i
rummet fran de bakre utrymmena, gick bort till altaret, satte sig och sankte huvudet som i bon.
Ashenath drog upp knana mot brostet, kurade ihop sig under sin egen filt och vilade huvudet
mot vaggen. Hon var trott men kunde anda inte somna, inte har. Efter ett tag reste sig Jishanna och
kom fram till henne. Hon slog sig ned bredvid henne, satt tyst ett tag och tittade ocksa hon ut genom
fonstret, som om hon samlade mod. Ashenath betraktade den andra flickan stilla tills hon sade:
"Ar det mycket svart?"
"Forlat?"
"Dar du kommer ifran. Det verkar sa."
"Varfor tror du det?"
"Men du ar ju sa..."
Ashenath log snett.
"Tycker du att jag ar mager?"
Jishanna rodnade och sade:
"Ah nej, inte alls, det var inte sa jag menade."
"Det gor inget. Men vi har inte mycket att ata. Cordoverna tar nastan allt och ger till sina
soldater."
Den andra flickan sken upp.
"Jag visste det! Vi har sa mycket mat har och manga tror att det ar sa overallt. Jag har forsokt
forklara att det bara ar de otrogna som far det att se ut sa. De tar all mat fran gardarna och byarna
runtomkring och samlar den har, sa att de sjalva far ata och vart folk svalta. Jag visste ju att det var
sant!"
"Ja, sa ar det, jag har sett det sjalv," ljog Ashenath. "Men var forsiktig med vilka du pratar med

---

och vad du sager."
"Jag ar alltid forsiktig. Det finns manga forradare har."
De smapratade ett tag till. Flickan verkade sallskapssjuk och Ashenath lat henne prata pa, gav
bara korta svar och stallde motfragor sa fort hon kunde. Nar hon kande sig tvungen att vara mer
konkret fyllde hon i med detaljer hamtade fran sitt tidigare liv, och ibland hittade hon pa helt fritt.
Sedan var de tysta en stund, innan Jishanna fragade:
"Har du en make?"
"Nej."
"Men nagon friare da?"
Hon tankte efter lite, tankte pa Vidar.
"Jag vet inte riktigt. Ja, kanske. Jag tror det."
"Ar han stilig?" Jishanna sag fortjust ut. Ashenath skruvade pa sig.
"Det ar han val. Sjalv da?"
Hon fnittrade.
"En kanske. Men du far inte saga nagot."
"Han ar val inte cordov?" fragade Ashenath med ett leende.
"Nej, verkligen inte! Men du ska veta att de forsokt. Det betyder ingenting for dem." Hon sag
sig om over axeln och sankte rosten ytterligare. "De brukar... ja du vet. Hela tiden med vem som
helst. Det ar helt forskrackligt," sade hon, uppenbart fascinerad.
"Det har jag ocksa sett. Moster Izibel sager att de inte har nagon kansla for moral."
"Ja, de ar ju otrogna."
"Men om han inte ar cordov, vem ar han da?"
"En av fiskarna. Han ar valdigt stilig. Shoshanna sager att han ar gammal men hon pratar bara
strunt, han ar inte ens trettio. De sager att han fangar mer fisk an nagon annan."
"Och nu har han fangat dig."
Jishanna rodnade igen, nagot hon verkade gora ofta.
"Asch! Sag inte sa. Han ar redlig. Vi har traffats lite men nu vill han komma hit och presentera
sig for mormor. Men jag tycker det ar for tidigt."
"Men nog vill hon val ha fler karlar i huset?"
"Jo, kanske det. Men jag vet inte. Hon ar alltid sa svar med nya saker. Jag vill sa garna att hon
ska tycka om honom."
"Det blir sakert bra. Sag mig, hur gammal ar du?"
Jishanna sag lite forvanad ut.
"Vi ar nitton, Shoshanna och jag. Hur sa?"

---

"Inget sarskilt, jag var bara nyfiken."
"Och du?"
"Tjugotva." Ashenath ljog igen. De ar nitton, tankte hon. Hon hade aldrig kunnat tro det. Aldre
an henne. Och hon tankte pa dem som 'flickorna'.
"Tjugotva och ingen make? Langa vackra Gora, du maste haft manga efter dig. Men beratta mer
om din friare nu, det lat spannande."
Ashenath tvekade, visste inte vad hon kunde saga eller ens vad det fanns att saga. Innan hon
hann borja kom Shoshanna fram till dem.
"Sitter ni har och skvallrar?"
"Gora ska precis beratta om sin friare."
"Vad spannande!" Nu fnittrade de bada tva. Ashenath visste inte riktigt vart hon skulle ta vagen.
Hon kastade ett oga ut genom gluggen och sag Yegul och de andra komma gaende, och hon tackade
Jor. De var pa vag till stallet.
"Vi far ta det lite senare," sade hon.
Nar hon kom in i stallet var de andra redan inbegripna i ett lagmalt samtal.
"Sa allt ar ordnat infor motet imorgon kvall," sade Rahala.
"Ja, det stammer. Alla kommer vara dar utom Oved," svarade Yegul.
"Men Oved vet vad som ska goras."
"Javisst, jo da. Det gor han. Vi har varit och pratat lite med Oved om den saken just nu faktiskt,"
sade Yegul. Han tvekade lite. Ariel sag ut som att han skulle borja tala istallet, han verkade upprord
over nagot, men Yegul avbrot honom.
"Vi pratade om en del andra saker ocksa."
Rahala sade inget, vantade tyst med sitt stenansikte.
"Han vill ta henne med sig," utbrast Ariel. Yegul gjorde en lugnande gest mot honom och tog
over:
"Vi pratade alltsa om den vi kanner som Emerillon."
"Jag forstod det," sade Rahala.
"Vi... ja, det ar val lika bra att tala klarsprak. Oved sager att Emerillon vill komma over till oss.
Han sager att hon eller han -" han gav Ariel en hard blick innan han fortsatte - "borjat bli orolig. Det
har tydligen varit ormar har i trakten. Senast for ett par dagar sedan. Tva stycken i full uniform."
Rahala stod tyst, strok sig over hakan och verkade fundera ett tag innan hon svarade.
"Du kan saga hon nu. Ariel har redan forsagt sig. Vad gjorde ormarna har?"
"Okant. Shamgar sag dem komma pa morgonen. Han sager att de holl sig hos staben, och att de
gav sig av igen fram emot middagstid, pa en bat ned langs floden."

---

"Har nagot blivit annorlunda sedan dess?"
"Nej, inga forandringar i fiendens aktivitet. Bade Osher och Shamgar tror att de bara var pa
genomresa. Jag tycker ocksa att det later sannolikt. Men vi vet forstas inte."
Det blev tyst igen. Rahala verkade aterigen forsjunken i tankar. Efter ett tag sade hon:
"Och Oved vill alltsa ta med sig henne?"
"Oved tror att om vi inte gor det sa kommer hon bli avslojad. Jag far nog ge honom ratt dar. Det
kommer krylla av ormar har och de kommer leta i varje vra. Hur vi an gor sa far vi nog betrakta
Emerillon som en kalla som snart kommer att sina."
"Vad har Oved sagt till henne?"
"Inga detaljer. Inget om vad vi kommer gora eller vilka vi ar eller hur manga vi ar. Men han har
sagt till henne att han kan se till att hon kommer i sakerhet."
"Och de ar fortfarande ett par?"
"Ja. De ar tillsammans hela tiden. Det ar ingen av cordoverna som skulle reagera pa om de
avvek en stund under natten."
"Vad kommer Oved gora om vi sager nej?" fragade Enahim.
Yegul ryckte pa axlarna.
"Vem kan saga vad for vansinne karleken driver honom till?"
"Ingen melodramatik, tack," sade Rahala.
"Forlat. Men nej, jag tror inte han kommer ta det bra. Och... ja. Han vet mycket. Om du forstar
vad jag menar med det."
Rahala suckade. Hon strok med handerna over ansiktet, blundade och gnuggade ogonen. Sedan
talade hon.
"Hans bristande moral och otukt med otrogna har tjanat oss val, har tjanat Jor val. Men ont
foder ont. Det ar som det star i skrifterna. Minns Tarkan den hogmodige, som med trolldom till
hjalp plojde sin aker pa en natt, men fick skorda forgiftad sad. Jag varnade for att det har skulle
handa."
Yegul slog ut med handerna.
"Sa det ar mitt fel nu? Du gick med pa det, har du glomt det? Eller ar du bara from nar det
passar dig? Du klagade inte nar vi fick karavanschemat i somras. Eller kartorna. Eller rullorna som
vi salde till Gillet. Utan dem skulle vi inte ens haft vapen till alla!"
Ashenath gapade. Aldrig hade hon hort nagon tala pa det viset till Rahala. Hon sag hennes
sammanbitna min. De andra verkade besvarade, och en ekande tystnad uppstod tills Yegul tog ett
djupt andetag och sade:
"Jag ber om ursakt for min respektloshet. Vem som bar skulden ar inte sa intressant nu."
"Nej, det ar det inte. Inte nu."

---

"Hur som helst sa traffar vi honom imorgon pa eftermiddagen. Han kommer hit, och han tar
med sig Emerillon, de har bada tjanstledigt da. Vi ar gamla vanner, jag och han, och jag vill att han
ska fa traffa mina trevliga langvaga slaktingar. Bade du och -" han tvekade ett ogonblick "- du och
Gora. En maltid enligt jorgalsk sed. Ingen kommer tycka det ar konstigt att han tar med sig henne.
Prelaten har redan givit sin valsignelse over deras forening. Tatare band mellan vara syskonfolk och
allt det dar."
Rahala nickade och sade:
"Det blir forstas din uppgift att lagga fram det for Garba."
"Ja, sjalvklart. Oroa dig inte for det, jag kan hantera henne. Hon skaller mer an hon bits. Och
hon vet att uppfora sig nar cordoverna ar i narheten."
"Vi avvaktar med beslutet tills efterat."
"Ni kan val anda inte mena att ni overvager att lata henne folja med?" fragade Ariel.
Rahala gav honom en hard blick.
"Det ar inte din sak att avgora."
Yegul manade till lugn och talade forbindligt till Ariel: "Hon har varit mycket behjalplig och
gett oss mycket. Aven om hon forrader Oved och overlamnar sig sjalv sa finns det ingen chans for
henne att fa nad fran cordoverna nu, hon skulle bli stenad eller till och med drankt. Och det vet hon
om."
"Visst, det har du ratt i. Men sa vada? Hon har ju anda spelat ut sin roll snart, det sa ni sjalva.
Hon ar faktiskt bara en otrogen."
"Men Oved ar inte en otrogen," sade Rahala, "och det ar var plikt att atergalda honom for allt
han gjort for oss. Han har riskerat sitt liv langt mer an vi andra."
"Den dar haradsbetackaren? Han ar-"
"Han ar en soldat," morrade Rahala. "Tig nu."
Ariel teg.
"Det ar sent och vi ar trotta," sade Yegul. "Nu gar vi till sangs och sover pa saken. Vi talar mer
om det har imorgon."
I boningshuset hade de andra dragit sig tillbaka. Det var morkt och redan kyligt i rummet, och
Ashenath smog in i de bakre sovutrymmena, tog snabbt av sig de lanta plaggen och lade dem pa det
lilla bordet bredvid sovalkoven hon delade med Shoshanna. Den andra flickan muttrade nagot
otydbart och vande pa sig nar hon krop ned under filtarna. En sang. En riktig, mjuk sang, med rena,
varma filtar och fallar. Givetvis kunde hon inte sova ordentligt. Hon lag lange och lyssnade till
regnet.

---